Olyckan med Poccan.

för lite mer än 1 månad sen var jag och poccan med om en lite "olycka"

vi var jag ute och red poccan på landsvägen.

Hon var helt inne i några barn några meter framför oss och jag fokuserade också på dem.

'

Plötsligt hoppar en hund upp jämte oss. Och poccan ställer sig upp och tvärvänder och springer.

Jag lykkades fasta i martingalen och släppades efter några meter i asfalten. Jag ramlade rakt på mitt

knä som jag har problem med. och min arm. och skrappade upp hela benet och armen.

Poccan kom tillbaka till mig. och jag hoppar på ett ben hem och fick gå på kryckor i 2 veckor.

'

Jag red då inte på 2 veckor sen var poccan halt i 2 veckor och jag kände att jag vågade inte.

Jag vågade inte hoppa upp på henne igen. Jag var nervös och det ända jag gjorde vara att tänka på att det skulle hända igen. Det är fortfarande väldigt läskigt. Men jag har hoppat upp och börjat att rida henne nu igen.

Vi tar det lugnt bara skritta idag travade vi lite. men bara på fältet.

'

Jag är rädd att jag inte kommer att våga hoppa igen. Jag är rädd att jag inte kommer att vilja galoppera igen.

Det måste ju vara kul att rida. Man ska inte sitta där uppe och vara rädd...

'

En sak. Jag har hela tiden varit rädd att berätta om det här.

Jag har varit rädd att säga att jag inte vågar rida till mamma.

Jag har pratat med dem. Men jag vet inte vad jag ska göra. Jag har ingen ide alls.

'

Jag får hoppas på det bästa, och att jag och Poccan lykkas komma tillbaka till det vi hade innan.

'

'

Jag står just nu med mitt svåraste beslut i mitt liv.

Ska jag ha kvar henne eller inte ?

- Hon älskar att hoppa. hon älskar att bli riden. men jag vill inte, jag vågar inte.

MItt livs svåraste beslut.

'

'

Jag älskar henne. Jag vill ha kvar henne mer än allt.

Men jag gör allt för att hon ska ha det bra.

Min klippa. hon och jag tillsammans. Vi ska klara det

'

/Hannaa

Jag tror att jag kan hjälpa dig med detta! Jag var själv med om en ridolycka för lite mer än ett år sedan. Jag red en maxad d-ponny vid namn Ohio, en ganska lat grabb. Klumpig som han är slog han ihop hovarna i full galopp och gick omkull med mig ovanpå. Vi gled tre meter efter grusmarken med honom ovanpå mig. Han klev upp och klarade sig med en lindrig fläskläpp. Men jag fick fara in på akuten med ett misstänkt förstört knä. Som tur var så hade jag inte slitit sönder knät, och inget var brutet. Kryckor i en vecka och sedan var jag uppe i sadeln i gen. Men jag vågade inte fatta galopp. Bilderna i huvudet satt som sten, var så fruktansvärt rädd att det skulle hända igen. Min största farhåga var att hoppa, det som jag hade älskat så mycket förut! Jag vågade inte komma i galopp över bommar, jag vågade inte hoppa, jag vågade nästan ingenting. Men min ridlärare fick mig att bearbeta rädslan. Man måste VÅGA! Våga dig upp i sadeln igen, våga hoppa. Våga galoppera. För du kommer ångra dig så mycket om du inte gör det! Det som hände var pg.a hunden, inte din häst. Låt inte erat band försvinna pg.a en olycka. Jag har inte vågat rida Ohio efter olyckan, för det var han som orsakade den. Men det var inte Poccan som orsakade eran olycka, utan hunden var störningsmomentet! Du måste samla mod och hoppa upp i sadeln igen. Tänk inte på det. Det är okej att vara rädd, men låt inte rädslan hindra dig från att göra något du älskar! Hoppas allt löser sig, och jag hoppas att jag har varit till lite hjälp! Kram